Kristina

När jag ska ta bussen till och från praktiken har jag två busslinjer som jag behöver hålla reda på; en busslinje vars bussar jag ska ta och en busslinje vars bussar jag inte ska ta. Efter en dag när mitt huvud kändes som en krigszon och då jag hade behövt betänketid om någon hade frågat vad mitt namn var, så tog jag fel buss hem. Detta var idag.

Den relativt korta restiden brukar vara den stund på dagen då jag kollar min mejl, lyssnar på musik och går igenom dagens händelser i huvudet. Ungefär 10 minuter efter jag klivit på bussen såg jag en massa byggnader i ögonvrån som jag inte kände igen, eller jag reagerade på att de inte skulle vara där iallafall. "Vad annorlunda allting ser ut idag, det kanske är för att det börjar bli ljusare" resonerade jag helt seriöst i min ärthjärna. Men vad i... Varför är jag vid Fridhemstorget? Det kan väl inte vara så att... Nää... Det händer inte, inte idag. Jag orkar inte. Ungefär 4 sekunder hade jag på mig att bestämma mig för om jag skulle skratta eller gråta, för jag var så trött att jag även då behövde en viss betänketid för en annars så spontan känsla. Men jag valde att skratta, vilket busschauffören nyfiket iakttog i backspegeln. Vad är då min nästa logiska tanke? Jo, att jag sitter kvar på bussen och hoppas att den kör så nära min lägenhet som möjligt. Jättelogiskt, verkligen. Naturligtvis körde bussen åt helt fel håll och jag drog en lättnadens suck när den ändrade håll för att köra förbi Gustavs där jag klev av.

Det här var så fruktansvärt typiskt mig, hur man ens lyckas med en sån sak är ju sannerligen ett tecken på hur trött jag var idag. Den enda personen jag kan tänka mig skulle kunna göra en liknande sak är nog mamma.  Men nu är jag iallafall hemma. Kommer aldrig våga lämna lägenheten igen.

Skolverket har just nu en kampanj vid namn "För det vidare" i syfte att få fler att söka till lärarutbildningen och yrket. Ett antal personer, vissa mer offentliga än andra, fick göra varsin film med respektive favoritlärare. Nedanstående klipp med Cissi Wallin och hennes förra lärare är min favorit i sammanhanget och rörde mig djupt, horminstinn och hysterisk som man är.



"Då inför studenten så pratade vi med varandra också, du och jag, så vet jag att jag sa så här till dig: du ska inte vara ledsen för att det inte är tipp topp i betyg för du kan bli precis det du vill."

Gymnasielärare i allmänna ämnen var faktiskt en av mina "reservplaner" ifall jag inte kom in på socionomprogrammet, tillsammans med barnmorska. Helst hade jag velat undervisa i svenska och samhällskunskap. Tyvärr så saknar jag all form av tålamod så det hade nog inte blivit så bra.

Jag tyckte inte om min skoltid (grundskola & gymnasiet). I ärlighetens namn hade jag ganska dåliga betyg, de var allt för färgade av mitt intresse och beroende av vilken lärare jag hade. Ett tydligt bevis på detta är mina betyg i svenska på gymnasiet; G i Svenska A, VG i Svenska B och MVG i Svenska C. Man ser ju hur skevt det är. Med risk för att låta som en martyr fanns det en del lärare som gjorde det tufft för mig, med all rätt för jag var (är) rätt besvärlig med bristande förmåga att ta instruktioner och göra som jag blev tillsagd utan att göra verbalt motstånd. Jag ifrågasatte nog för mycket. Trots att jag saknade mandat att göra på det viset så ifrågasatte jag när vi skulle göra (i mina ögon) meningslösa uppgifter.

Men jag hade också ett par otroligt duktiga lärare under min skoltid. Ett par av dem var Madeleine och Pär på högstadiet samt Christopher på gymnasiet. Dessa tre var oerhört skickliga att lära ut, hade en empatisk förmåga samtidigt som de satte en jäkla press på en. Med all rätthet.

Lärare är ett av våra viktigaste yrken, och det behövs fler duktiga sådana som inte hunnit bli förbittrade och som verkligen SER eleven. Att de ska ha bättre lön kanske jag inte vet om jag håller med om, för den är ju redan ganska bra, men lärarna ska helt klart få mer erkännande för det arbete de gör. Heja heja!